Alltid så trött

Nu vill jag bara klaga. Jag är såå himla förkyld - det spränger i mina bihålor och jag kan knappt andas eftersom det är så fullt av äckel. Med 3 barn i huset så verkar det vara slut på att känna efter en lång tid framöver...det är fortfarande en massa trams, gnäll, tjat och "MAMMA" rop hela tiden. Mitt tålamod finns inte och jag brinner av alldeles för snabbt vilket i sin tur leder till att jag känner mig som världens sämsta mamma...

Men men - slutklagat för vem blir road av det.
Jag har 2 saker som är lite värt att berätta:
1) I fredags blev jag sparkad och kalla jävla hora!!! En ganska bisarr upplevelse särskilt som jag var helt oförberedd på den. Jag och Nora va hos tandläkaren och när vi sklle gå nerför trapperna så satt det en tjej (en sån där genomskinlig, grå sak) i trappen. Hon gjorde inte det minsta tillstymmelse till att dra in sina fötter så jag sa (lite vasst) "ursäkta"... och klev förbi henne så gott det gick. Då kände jag jag hur hon sparkade till mig, inte värst hårt men ändå. Så jag blixtrar till och säger "du sparkar inte mig" då väser den gråa lilla människa..."jävla hora". Det var så lessamt...hon mådde inte bra. Jag fick ur mig "skärp dig" och travade iväg med en storögd 9-åring i hasorna. Om det hade varit en uppkäftig kaxig sak så hade jag säkert satt hårt mot men den här lilla människan var det så synd om egentligen. Tänk vad livet säkert farit hårt ann henne redan.
2) Samma 9-åring kom in i söndags kväll och berättade att några killar - hennes så kallade kompisar hade bestämt sig för att kalla henne smeknamn och sagt Nora hora.... Då brann jag - och det inte lite... Ringde upp några paffa mammor, jag var dock rätt lugn när jag pratade med dom men ingen...kallar min äldsta tjej för hora!! Tack och lov så drog ingen valsen om att "dom vet inte vad det är..." utan skulle ta upp det med sina pojkar.
Vad är fel på den här världen - hur svårt kan det vara att vara bra kompisar. Alla - som oftast är schyssta killar - bestämde sig att gå ihop mot henne. Det kom fram att det var en som sagt hora men var fanns de andras stöd för henne - det var inte nån (förutom lillebror) som sa stopp.
Det som skrämmer mig är hur jag brann av...jag måste nog öva på att lyssna in vad som har hänt och inte kasta mig på telefonen direkt. Kanske räkna till 100??